Novell

Första dagen i en ny skola, alla kollar känns det som och jag vet inte vart jag ska gå, dessutom är jag jätte rädd, för att alla ska känna igen mig, och viska till närmaste kompisen bredvid ``kolla hon där, det var hon som bråkade så mycket på sin förra skola så hon var tvungen att byta. Men hur kan de vara så dumma och flytta henne hit, nu kommer ju alla vara rädda för att gå någonstans själv´´. Efter att hört detta kommer kompisen som fick veta det att nicka och hålla med, sedan springa till någon annan och berätta och så kommer det gå ända tills hela skolan vet det. Efter ett tag kommer föräldrarna kalla till krismöte, och eftersom min mamma dog i cancer för några år sen, och min pappa inte bryr sig om något, så kommer ingen att stå på min sida och då blir de tvungna att kasta ut mig från skolan. Men det känns som jag är van vid detta nu har ju gått på 7 olika skolor, men kanske detta just skulle vara den skolan jag faktiskt får gå kvar på? Ja hoppas kan man ju alltid men chansen är ju minimal. Jag hade gått och tänkt på detta ända till jag kom fram till skolan.

När jag kom in igenom entrédörren styrde jag direkt åt rektorns håll. Ja och att jag var säker på att jag gick rätt kollade jag minst 20 gånger på skylten som det stod ``rektor `` på, för att se vilket håll pilen pekade åt. När jag kom fram berättade jag vem jag var och han presenterade sig vänligt och berättade att han hette Sven och att det var han som va min nya rektor. Vi satte oss en stund och pratade om mina förra skolor jag gått på. När Sven hade pratat färdigt gav han mig en bunt med papper och en skåpsnyckel till skåp``573´´. Jag tog mina saker och gick därifrån raka vägen till mitt skåp, för att lägga in alla papper jag fått. Eftersom jag började på en fredag tyckte både jag och Sven att det var bättre att jag skulle börja med min nya klass på måndagen istället.

När jag hade varit vid mitt skåp gick jag mot utgången. Men på vägen dit krockade jag med en kille. Han frågade `` hur gick det? ´´ jag kollade upp och såg rakt in i hans mörka ögon och svarade `` det gick bra, det var verkligen inte meningen, Förlåt!´´ killen kollade på mig länge sa sen `` Det gör inget, du är ny här va?´´ Jag tänkte att han visste det som alla skulle få höra så jag vände på klacken och gick vidare medan jag sa ``Ja det är jag, men jag har lite bråttom så måste nog gå nu´´ Killen kollade efter mig och ropade ``vi kanske ses igen då´´. Med de värmande orden fortsatte jag hemåt. Hela helgen tänkte jag på killen, undrar vad han heter? Skulle han våga prata med mig igen om vi träffades? Detta gjorde att helgen gick väldigt snabbt och snart var det måndag igen.



Jag blev förvånad när ingen kollade på mig särskilt mycket, och det var jag glad över. När jag stod ved mitt skåp efter första mattelektionen kom det en massa folk förbi mig. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag ryckte till och vände mig om, och där står han killen jag krockat med i fedags. Han ser på mig och säger `` du fick bråttom i fredags. Jag hann ju aldrig säga mitt namn. Jag heter Mattias, men du kan kalla mig Matti för det gör de flesta´´. Jag visste inte vad jag skulle säga men till slut hörde jag mig själv `` Jag heter Sara ´´ Han log lite och jag log tillbaka sedan sa han `` Jag skulle vilja bjuda dig på fika, som ursäkt´´. Jag kollade förvånat på Matti och sa `` Ja gärna, idag efter skolan, jag slutar vid två, när slutar du?´´. Matti var tvungen att kolla på schemat sedan sa han `` Jag med. Jag kommer hit till dit skåp så fort jag kan´´ Jag kände fjärilarna i magen och sa`` Det blir jättebra, vi ses sen´´ Vi skildes åt och gick åt var sina håll. Dagen gick jättesakta, men till slut var klockan två och jag mötte Matti vid mitt skåp som vi hade bestämt. Vi gick mot utgången där mötte vi en av mina klasskompisar, hon kollade på mig och försökte säga något , men jag gick bara vidare med Matti. Vi gick till ett litet mysigt café, där satt vi och pratade om allt och jag kände mig verkligen glad med Matti som jag aldrig gjort förut. Innan vi skildes, för att gå åt två olika håll så fick jag en kram av Matti.

Allt kändes bra ända tills min klasskompis som sett mig med Matti dagen före kom fram till mig i skolan och sa`` så du går på niten med Mattias du med ? förstår du inte att han skämtar, han vill inte ha dig, han vill inte ha någon, han gör såhär bara för att vara dum. Jag har själv varit med om det, men för mig gick det längre, för att det inte var någon som varnade mig. Gå nu och säg till Mattias vad du vet, jag har hört att du ska vara bra på sånt, så kanske han tar åt sig när du är färdig med honom´´ Jag kollade på henne, och sprang bort mot skåpen där jag visste Matti hade sitt skåp. Jag kom ihåg att han sa något om att det inte var sant, sen blev det helt svart.

Jag vaknade på sjukhuset några dagar senare. Folk säger att jag kastat stolar och sedan sprungit rätt in i entrédörren. Jag låg där i min säng på sjukhuset och det dunkade i hela huvudet, jag vände mig om och la mig på andra sidan för att se om det blev bättre, till min förvåning så står där en bukett med rosor i olika färger, och på kortet som sitter i buketten med rosor står det `` förlåt, men jag gillade verkligen dig på riktigt // Mattias´´. Jag började gråta och sa högt ``det är för sent, du skulle sagt det tidigare. En vecka senare skrevs jag ut. Skolan var inte att tänka på, de hade redan kastat ut mig samma dag som olyckan hände. Mattias träffade jag eller såg jag aldrig mer, och det va nog tur det, eftersom jag nog skulle saknat honom ännu mer då.